Welcome
Advertising is the way great brands get to be great brands.
We Are Awesome Follow Us

Jag ville aldrig gifta mig. Eller, kanske är det mer korrekt att skriva att jag aldrig drömde om att anordna ett bröllop. Traditionen jag kommer ifrån har under hela min barndom bjudit på stora bröllop med en brud i en skrud som mest påminner om en jättelik gräddbakelse. Ett av bröllopen jag gick på i min barndom bjöd på inte färre än två av dessa brudar, ett tvillingpar som gifte sig med sina tonårskärlekar. För att kjolen i brudklänningarna skulle få sitt rätta omfång använde man sig av någon form av ställning i stål, en som påminde om en rockring. Tilläggas bör att jag älskar dessa båda kvinnor oändligt mycket, nu som då, men jag kunde aldrig för mitt liv förlika mig med tanken på att klä ut mig så, som om det vore en enmansmaskerad, och inför Gud och hela församlingen lova mitt livs stora kärlek hela mitt allt. Vi talar om ett stort, faktiskt enormt, antiklimax.

Jag skulle inte gifta mig i vitt. Jag är för brokig i mig själv för att passa in i något så oförstört som en vit klänning. Pojkflickan jag bär inom mig har helt enkelt inte känt sig fin nog en klassisk brudstass. Men om man inte vill ordna ett bröllop, eller ens gifta sig i vitt, hur blir det då när man träffar en man och omedelbart förstår att den man har framför sig är livets stora kärlek och den så efterlängtade livskamraten? Hur gör man när man vill höra samman på tillvarons alla möjliga plan? Hur gör man när man förstår att man vill vara gift, men inte vill gifta sig?

Vi gifte oss. I det minsta kapell man kan tänka sig sa vi ja till varandra och min klänning, den var vit och grön. Våra familjer och våra närmsta vänner var där och efteråt firade vi våra löften med en fest i bygdegårdens lada. Det har gått lite drygt fyra år sedan dess. Bästa beslutet? Att säga ja!

Annelie Anderberg

 

No Comments

LEAVE A COMMENT

X